Syriska Riksförbundet

TILL MINNET AV MAHMOUD DARWISH

Jag sitter på ett svenskt café, mitt på Sveavägen. Ändå är jag inte riktigt här och jag tror inte caféet som plötsligt fylls av blommande olivlundar är det heller. Vi tittar på Youtube. Det flyger duvor inne i caféet och det brukar det inte göra. Det sitter gråtande människor här och jag hör Marcel Khalife sjunga …

DUVOR ÄR DET SOM FLYGA …

l

Över folkhavets benvita tystnad

trummande metallvingar

den stora helikopterhumlan som bär

Mahmoud Darwish kista

inne i sig

Flyg bort flyg över

landa inte

Duvor är det som skall flyga

duvor är det som skall landa

Men helikoptern

som bär Mahmouds stoft

fyller hela rymden

med det oåterkalleligas ljud

Roterande vingar av stål

klipper tidens band

sliter sönder kärlekens väv

berövar modern och jorden

sonen

hoppet

och diktens mantel

O, att behöva fälla ner landningsstället

O, att behöva ta emot denna last

O, folk av sorg

Blodröd sammet

täcker Palestinas jord

Den tunga vandringen

med hans stoft

Också fanorna gråter

soldaternas uniformer gråter

höghusen gråter

Ramallas alla gator gråter

gästerna

kamerorna

mikrofonerna

alla hans duvor

gråter

Men svårast av allt

att se och att bära

är minnet

av Oummis blick –

den gamla vördade kvinnan

i sin sjukstol

man hade kunnat höra –

som i en av hans dikter

en knapp dånande

falla

i sanden

Alla män blir hennes söner

Alla kvinnor hennes döttrar

Om detta varit

det sista ögonblicket i världen

skulle du sett

en duva

flyga över

en tom talarstol och

en sörjande moder

för världens alla folk

ll

Så kommer avskedets stund. Musikens maestro skall möta ordets.

Bara en mästare kan tolka en annan mästare. Men att behöva se Er säga farväl!

Det mest intima av ögonblick är inte kärlekens, det är dödens.

När Maestro Khalife böjer sig över och kysser kistan med sin vän,

håller allt i världen och alla himmelens änglar andan, för att inte störa.

När Du böjer Ditt huvud bakåt för att besjunga din vän, vaggar du oss som lyssnar, genom dödskuggans dal och ut mot Gud.

Med två av världens vackraste sånger, väver Du kärlekens väv på nytt.

På nytt och som för första gången ljuder Din sång till Oummi, din sång till oss, om Duvorna som flyger, om Duvorna som landar.

Du bäddar marken åt oss med Din sång, sveper in allas sorg med din röst

och ger åt detta rum och denna stund – av det eviga.

Stockholm den 14 september 2010

Elisabeth Korndahl

استوكهولم 14 أيلول 2010
إلى مارسيل خليفه
في ذِكرى محمود درويش
بقلم إليزابيت كورندال
ترجمة حنّا حيمو

أجلسُ في مقهىً سويدي، في منتصف شارع سفيّا، و مع ذلك فأنا لست هنا في الحقيقه، و لا أعتقد أن المقهى هنا، أُشاهد اليوتيوب في هذا المقهى الّذي امتلاْ فجأةً بشجيراتِ الزيتونِ المُزهِره و يَطيرُ فيه الحَمامُ، على غَّيرِ العاده، أَسمَعُ صَوتَ مارسيل خَليفه يُغَنّي:
يَطيرُ الحَمامُ
يَحُطُّ الحَمامْ
فَوقَ الصَّمتِ الناصِعِ البياض
المُخَيِّمِ على بَحرٍ من البشر
يترَدَّدُ صَوتُ الأجنِحَةِ الفولاذيّه
صوتُ الهيليكوبتر الّتي تحمِل تابوتَ محمود درويش بداخِلِها

حَلِّقي بَعيداً
لا تَحُطّي
الحمام هو الَّذي سَيَحُطُ
سَيَحطُّ الحمام
و يَطيرُ الحَمامُ
يَحُطُّ الحَمام
لكِنَّ الحَوَّامةَ الّتي تحمِل جثمانَ محمود
تَملأُ الفَضاءَ بِهَديرِ الرّاحِلين
أجنِحَةٌ فولاذيَّةٌ تدور
تَقطَعُ أربِطَةَ الزَّمَنْ
و تُمَزِّقُ شِباكَ الحُب
تَخطُفُ من الأمِّ و الأرض ابنها
أَمَلَها، ووِشاحَ الشِّعرْ

آهِ، و علينا أن نُجَهِّزَ المهبط لها
آهِ، و علينا استقبالَ هذه الحموله
آهِ و شعبٌ من حُزنِ الإنتظارْ.
مخملٌ قاني الحُمره
يُغَطّي أرضَ فلسطين
و هذا المَسيرُ الثقيلُ برفاته.

حتّى الأَعلامُ تبكي
زيُّ الجنودِ العَسكَري
يبكي
البناياتُ العاليه
تبكي
كُلُّ شوارِعَ رام الله
تبكي
الضيوف، الكاميرات و المايكروفونات
كُلُّ أسرابِ حَمامِهِ
تبكيه
لكِنَّ أصعب ما نَحمِله بذاكِرَتِنا
نَظرَةُ ( أُمّي)
تِلك السيِّدَةُ البهيّه الجالِسَةَ على كرسيٍّ مُتَحَرِّكْ
كُنتَ تَسمَعُ كما في قصائِدِهِ
ضَجيجَ الزِرِّ
وهو يسقُطُ على الرِمالْ

كَلُّ الرِجال أصبحوا أبنائها
النِّساءُ بناتها

لو كانت هذِهِ آخِر لَحظَةٍ في الحياة
لَرَأيتَ حمامةً تطيرُ فوقَ مِنَصَّةٍ خاويه
و أُمّاً ثَكلى
لِكُلِّ الناس
و تأتي لحظةُ الوداع
مايسترو الموسيقى يُوَدِّع مايسترو الكَلِمه
أكثرُ اللحظاتِ حَميميَّةً ليست لحظات الحب
إنّها لحظة الموت
عندما ينحني المايسترو مارسيل على تابوتِ رَفيقِهِ ليُقَبِّلَه
يحبُس كل ما على الأرضِ أنفاسَهم
حتّى الملائكة في السماءتحبس أنفاسها كي لا تُزعِجَهما
عندما تُرجِعُ رأسكَ إلى الخلف لِتَشدو رفيقَكَ
تُأرجِحَنا مَعَكَ عَبر ظِلالِ وادي الموت
لِتوصِلَنا إلى الله
بأُغنيتَينِ من أجملِ الأغاني تُحيكُ نَسيجَ الحُبِّ من جَديد
من جديد و كأنّها المَرَّةُ الأولى تُغَنّي لنا أُمّي، لنا جميعاً و تحملنا مع الحمام الَّذي يَطير
و الحمام الّذي يَحط
أنتَ مارسيل تُعِدُّ لنا الأرضَ بأغانيك لِيَفيضَ حُزنُنا جميعاً مَعَكَ و بِصَوتِكْ
لِيعُطي هذا المكان
و هذا الزّمان
حِصَّةً من الأَبَديّه.