TILL MARCEL KHALIFE
TILL MINNET AV MAHMOUD DARWISH
Jag sitter på ett svenskt café, mitt på Sveavägen. Ändå är jag inte riktigt här och jag tror inte caféet som plötsligt fylls av blommande olivlundar är det heller. Vi tittar på Youtube. Det flyger duvor inne i caféet och det brukar det inte göra. Det sitter gråtande människor här och jag hör Marcel Khalife sjunga …
DUVOR ÄR DET SOM FLYGA …
l
Över folkhavets benvita tystnad
trummande metallvingar
den stora helikopterhumlan som bär
Mahmoud Darwish kista
inne i sig
Flyg bort flyg över
landa inte
Duvor är det som skall flyga
duvor är det som skall landa
Men helikoptern
som bär Mahmouds stoft
fyller hela rymden
med det oåterkalleligas ljud
Roterande vingar av stål
klipper tidens band
sliter sönder kärlekens väv
berövar modern och jorden
sonen
hoppet
och diktens mantel
O, att behöva fälla ner landningsstället
O, att behöva ta emot denna last
O, folk av sorg
Blodröd sammet
täcker Palestinas jord
Den tunga vandringen
med hans stoft
Också fanorna gråter
soldaternas uniformer gråter
höghusen gråter
Ramallas alla gator gråter
gästerna
kamerorna
mikrofonerna
alla hans duvor
gråter
Men svårast av allt
att se och att bära
är minnet
av Oummis blick –
den gamla vördade kvinnan
i sin sjukstol
man hade kunnat höra –
som i en av hans dikter
en knapp dånande
falla
i sanden
Alla män blir hennes söner
Alla kvinnor hennes döttrar
Om detta varit
det sista ögonblicket i världen
skulle du sett
en duva
flyga över
en tom talarstol och
en sörjande moder
för världens alla folk
ll
Så kommer avskedets stund. Musikens maestro skall möta ordets.
Bara en mästare kan tolka en annan mästare. Men att behöva se Er säga farväl!
Det mest intima av ögonblick är inte kärlekens, det är dödens.
När Maestro Khalife böjer sig över och kysser kistan med sin vän,
håller allt i världen och alla himmelens änglar andan, för att inte störa.
När Du böjer Ditt huvud bakåt för att besjunga din vän, vaggar du oss som lyssnar, genom dödskuggans dal och ut mot Gud.
Med två av världens vackraste sånger, väver Du kärlekens väv på nytt.
På nytt och som för första gången ljuder Din sång till Oummi, din sång till oss, om Duvorna som flyger, om Duvorna som landar.
Du bäddar marken åt oss med Din sång, sveper in allas sorg med din röst
och ger åt detta rum och denna stund – av det eviga.
Stockholm den 14 september 2010
Elisabeth Korndahl |
حِصَّةٌ مِنَ الأبديّه
استوكهولم 14 أيلول 2010
إلى مارسيل خليفه
في ذِكرى محمود درويش
بقلم إليزابيت كورندال
ترجمة حنّا حيمو
أجلسُ في مقهىً سويدي، في منتصف شارع سفيّا، و مع ذلك فأنا لست هنا في الحقيقه، و لا أعتقد أن المقهى هنا، أُشاهد اليوتيوب في هذا المقهى الّذي امتلاْ فجأةً بشجيراتِ الزيتونِ المُزهِره و يَطيرُ فيه الحَمامُ، على غَّيرِ العاده، أَسمَعُ صَوتَ مارسيل خَليفه يُغَنّي:
يَطيرُ الحَمامُ
يَحُطُّ الحَمامْ
فَوقَ الصَّمتِ الناصِعِ البياض
المُخَيِّمِ على بَحرٍ من البشر
يترَدَّدُ صَوتُ الأجنِحَةِ الفولاذيّه
صوتُ الهيليكوبتر الّتي تحمِل تابوتَ محمود درويش بداخِلِها
حَلِّقي بَعيداً
لا تَحُطّي
الحمام هو الَّذي سَيَحُطُ
سَيَحطُّ الحمام
و يَطيرُ الحَمامُ
يَحُطُّ الحَمام
لكِنَّ الحَوَّامةَ الّتي تحمِل جثمانَ محمود
تَملأُ الفَضاءَ بِهَديرِ الرّاحِلين
أجنِحَةٌ فولاذيَّةٌ تدور
تَقطَعُ أربِطَةَ الزَّمَنْ
و تُمَزِّقُ شِباكَ الحُب
تَخطُفُ من الأمِّ و الأرض ابنها
أَمَلَها، ووِشاحَ الشِّعرْ
آهِ، و علينا أن نُجَهِّزَ المهبط لها
آهِ، و علينا استقبالَ هذه الحموله
آهِ و شعبٌ من حُزنِ الإنتظارْ.
مخملٌ قاني الحُمره
يُغَطّي أرضَ فلسطين
و هذا المَسيرُ الثقيلُ برفاته.
حتّى الأَعلامُ تبكي
زيُّ الجنودِ العَسكَري
يبكي
البناياتُ العاليه
تبكي
كُلُّ شوارِعَ رام الله
تبكي
الضيوف، الكاميرات و المايكروفونات
كُلُّ أسرابِ حَمامِهِ
تبكيه
لكِنَّ أصعب ما نَحمِله بذاكِرَتِنا
نَظرَةُ ( أُمّي)
تِلك السيِّدَةُ البهيّه الجالِسَةَ على كرسيٍّ مُتَحَرِّكْ
كُنتَ تَسمَعُ كما في قصائِدِهِ
ضَجيجَ الزِرِّ
وهو يسقُطُ على الرِمالْ
كَلُّ الرِجال أصبحوا أبنائها
النِّساءُ بناتها
لو كانت هذِهِ آخِر لَحظَةٍ في الحياة
لَرَأيتَ حمامةً تطيرُ فوقَ مِنَصَّةٍ خاويه
و أُمّاً ثَكلى
لِكُلِّ الناس
و تأتي لحظةُ الوداع
مايسترو الموسيقى يُوَدِّع مايسترو الكَلِمه
أكثرُ اللحظاتِ حَميميَّةً ليست لحظات الحب
إنّها لحظة الموت
عندما ينحني المايسترو مارسيل على تابوتِ رَفيقِهِ ليُقَبِّلَه
يحبُس كل ما على الأرضِ أنفاسَهم
حتّى الملائكة في السماءتحبس أنفاسها كي لا تُزعِجَهما
عندما تُرجِعُ رأسكَ إلى الخلف لِتَشدو رفيقَكَ
تُأرجِحَنا مَعَكَ عَبر ظِلالِ وادي الموت
لِتوصِلَنا إلى الله
بأُغنيتَينِ من أجملِ الأغاني تُحيكُ نَسيجَ الحُبِّ من جَديد
من جديد و كأنّها المَرَّةُ الأولى تُغَنّي لنا أُمّي، لنا جميعاً و تحملنا مع الحمام الَّذي يَطير
و الحمام الّذي يَحط
أنتَ مارسيل تُعِدُّ لنا الأرضَ بأغانيك لِيَفيضَ حُزنُنا جميعاً مَعَكَ و بِصَوتِكْ
لِيعُطي هذا المكان
و هذا الزّمان
حِصَّةً من الأَبَديّه. |