مارسيل خليفة يغني في ستوكهولم
| TILL MARCEL KHALIFE
TILL MINNET AV MAHMOUD DARWISH Jag sitter på ett svenskt café, mitt på Sveavägen. Ändå är jag inte riktigt här och jag tror inte caféet som plötsligt fylls av blommande olivlundar är det heller. Vi tittar på Youtube. Det flyger duvor inne i caféet och det brukar det inte göra. Det sitter gråtande människor här och jag hör Marcel Khalife sjunga … DUVOR ÄR DET SOM FLYGA … l Över folkhavets benvita tystnad trummande metallvingar den stora helikopterhumlan som bär Mahmoud Darwish kista inne i sig Flyg bort flyg över landa inte Duvor är det som skall flyga duvor är det som skall landa Men helikoptern som bär Mahmouds stoft fyller hela rymden med det oåterkalleligas ljud Roterande vingar av stål klipper tidens band sliter sönder kärlekens väv berövar modern och jorden sonen hoppet och diktens mantel O, att behöva fälla ner landningsstället O, att behöva ta emot denna last O, folk av sorg Blodröd sammet täcker Palestinas jord Den tunga vandringen med hans stoft Också fanorna gråter soldaternas uniformer gråter höghusen gråter Ramallas alla gator gråter gästerna kamerorna mikrofonerna alla hans duvor gråter Men svårast av allt att se och att bära är minnet av Oummis blick – den gamla vördade kvinnan i sin sjukstol man hade kunnat höra – som i en av hans dikter en knapp dånande falla i sanden Alla män blir hennes söner Alla kvinnor hennes döttrar Om detta varit det sista ögonblicket i världen skulle du sett en duva flyga över en tom talarstol och en sörjande moder för världens alla folk ll Så kommer avskedets stund. Musikens maestro skall möta ordets. Bara en mästare kan tolka en annan mästare. Men att behöva se Er säga farväl! Det mest intima av ögonblick är inte kärlekens, det är dödens. När Maestro Khalife böjer sig över och kysser kistan med sin vän, håller allt i världen och alla himmelens änglar andan, för att inte störa. När Du böjer Ditt huvud bakåt för att besjunga din vän, vaggar du oss som lyssnar, genom dödskuggans dal och ut mot Gud. Med två av världens vackraste sånger, väver Du kärlekens väv på nytt. På nytt och som för första gången ljuder Din sång till Oummi, din sång till oss, om Duvorna som flyger, om Duvorna som landar. Du bäddar marken åt oss med Din sång, sveper in allas sorg med din röst och ger åt detta rum och denna stund – av det eviga. Stockholm den 14 september 2010 Elisabeth Korndahl |
حِصَّةٌ مِنَ الأبديّه
استوكهولم 14 أيلول 2010 أجلسُ في مقهىً سويدي، في منتصف شارع سفيّا، و مع ذلك فأنا لست هنا في الحقيقه، و لا أعتقد أن المقهى هنا، أُشاهد اليوتيوب في هذا المقهى الّذي امتلاْ فجأةً بشجيراتِ الزيتونِ المُزهِره و يَطيرُ فيه الحَمامُ، على غَّيرِ العاده، أَسمَعُ صَوتَ مارسيل خَليفه يُغَنّي: حَلِّقي بَعيداً آهِ، و علينا أن نُجَهِّزَ المهبط لها حتّى الأَعلامُ تبكي كَلُّ الرِجال أصبحوا أبنائها لو كانت هذِهِ آخِر لَحظَةٍ في الحياة |
